Vi befinner oss på landet i delstaten Boyacá, runt 15 mil söder om huvudstaden Bogotá. Vi åker med Lázaro och Manuel, två jordbrukare från trakten. Vi ska besöka några jordbrukare och fråga om hur det är att vara bonde i Colombia idag.

Från bilfönstren ser vi ett landskap som kan bara beskrivas som ett paradis: på 2.700 meters höjd skapar Anderna mjuka och runda former fyllda med jordbruk, fält och skog. Hundratals nyanser av grönt, blå himmel, milt klimat och en stark sol ovanpå oss. Efter de små grusvägarna går kor med nyfödda kalvar runt och betar, hönsen pickar fritt på gårdsplanerna och människorna hjälper varandra efter förmåga och behov. Vi går ut och fotar, ställer frågor, skrattar och njuter.

I det här området har det odlats potatis, morötter och mycket mer i hundratals år. Men paradiset döljer en tragedi. Bondens kultur och livstil håller på att försvinna.

Vi träffar Rosita och hennes familj som odlat potatis i flera generationer. Läget är allvarligt, säger hon. Det är inte längre lönsamt att odla. Det kostar för mycket att producera och det är ingen som vill köpa. Marknaden har invaderats av billigare potatis som importeras både lagligt och olagligt. I år har familjen fått överge flera potatisfält och säga upp arbetare, vilket innebär att flera familjer drabbas.

En bit bort bor Elisabeth med sin familj. Hon är idag arbetslös, familjens jordbruk gick i konkurs när det inte gick att sälja deras produkter. Det finns inte några andra jobb för henne i trakten och hon vet inte hur familjen ska klara sig i framtiden.

Lorenzo berättar att många familjer förlorar sina gårdar när de inte längre kan betala sina skulder. Bankerna är snabba på att ta gårdarna och sälja vidare. Lorenzo är en av dem som förlorade sitt land. När han försökte hjälpa andra i samma situation blev han hotad till livet och var tvungen att lämna byn. Han kom tillbaka för några månader och nu hyr han mark i närheten. Han berättar om att familjerna mår psykiskt dåligt. Depression och självmord blir vanligare.

Manuel och hans familj odlar majs. De har grisar och en liten affär vid landsvägen. Han är dessutom kommunpolitiker och är orolig för att många kommer att tvingas flytta till städerna och jobba på gatan med att sälja små importerade prylar. När han deltog i bondeprotesterna förra året blev han fängslad i ett dygn, utan någon förklaring. ”Han som tog beslutet tillhörde mitt eget parti”, säger han med ett dystert leende.

/Natalia