Det är jul i Sverige och i Colombia. Ögon tindrar, julgranar blinkar och snöflingor gnistrar. På borden dukas det fram fläskkött och risgrynsgröt. I soffan äts det kolor och choklad.

Varifrån alla godsaker egentligen kommer finns det inte riktigt plats att tänka på, så här i julefriden och julstöket.

Hemma hos Natalias familj i Medellin är fortfarande den mesta av maten från Colombia. Det är bara katten som får smaska på importerad lyx-burkmat som kom i ett paket från Natalias syskon i USA. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Hur länge kommer det att finnas colombiansk mat på borden?

I mataffärerna säljs kalkon och ris från USA, kaffe och socker från Brasilien, mjölk från Holland och fläskkött från Danmark. Samtidigt har många av de colombianska bönder vi har träffat tvingats minska ner på sina odlingar, eller så har de gett upp helt. De har inte längre råd att odla.

Men, undrar kanske någon, är det inte bra att det kommer billig mat till Colombia? Det finns ju massor av fattiga människor här som behöver billig mat att äta. De måste ju ha råd att äta?

Jag tänker på Karl-Bertil Jonsson som skänker presenter och glädje till de fattigaste. Kanske hade han gett en amerikansk kalkon till barnen på gatan. Eller holländsk pulvermjölk till kvinnan som står och säljer klubbor i gathörnet.

Men så tänker jag att det ändå är stor skillnad. För medan Karl-Bertil tar från rika och ger till fattiga så tar frihandelsavtalen från fattiga och säljer till fattiga. Det är fattiga bönder i Colombia som är förlorare, det är fattiga stadsbor i Colombia som är köpare och det är rika företag i USA och Europa som är vinnare.

Jag tänker på julens goda vilja till välgörenhet. Soppkök anordnas, leksaker ges till fattiga barn, träd planteras och getter skänks bort. Det är ju jättefint!

Så tänker jag på hur rika länder skänker mat till fattiga länder. Ibland kan det vara matpaket till människor i krig eller katastrofer. Men ibland kan det vara mat som skänks för att få makten över en marknad.

Som när USA under kalla kriget donerade mängder av vete till Colombia och flera andra länder i Latinamerika. Det gjorde både att latinamerikanerna började äta mer vete och att de flesta av de lokala vetebönderna tvingades ge upp sina odlingar. Sen kunde USA i godan ro sluta donera vete och i stället sälja det i stor skala. De latinamerikanska länderna var plötsligt beroende av importerat vete från USA.

Jag vet inte vad som är välgörenhet och vad som är girighet. Jag vet inte vad Karl-Bertil eller tomten eller för den delen Jesus hade sagt om han hade sett de stora europeiska kycklingarna och de tvättade amerikanska potatisarna. Jag undrar vad de hade gjort för de colombianska bönderna.

Julgranarna fortsätter att blinka och katten fortsätter att smaska på lyx-Friskies. Men jag vet inte om jag kan få mina ögon att tindra. Jag undrar vem som egentligen har makten över maten. Och jag undrar vad sjutton det är för kola jag stoppar i munnen.

/Kerstin